Jag var hos frissan i dag. Håret gick från grått till gult, vilket uppriktigt sagt icke var någon höjdare. Men luggen blev jag nöjd med och eftersom jag avslutade dagen med att simma två kilometer i klorvatten så är väl håret snart inte alls gult utan grönt. Så ingen anledning att gråta över spilld vätesuperoxid.
En långhelg har inletts. Vi ska vara hemma hela tiden och inte förrän på måndag får vi gäster. Om man inte räknar med ungarnas inbjudna kompisar som förhoppningsvis kommer att fylla huset och tömma kylen. Jag har i alla fall storartade planer som inte bara innefattar melodifestivalen. Det skall läsas – jag läser just nu slutet på Det eviga folket är inte rädda och den är så inihelvete jävla bra att jag var tvungen att ringa upp mamma och berätta att jag just nu läser världens bästa bok. ”Så säger du alltid”, suckade hon och berättade att hon åkt till biblioteket för att ställa sig i kö till Vad hundar tänker och andra berättelser av Tove Alsterdal. ”De kunde inte hitta den”, fnös hon.”Konstigt”, sa jag. ”Verkligen superkonstigt. Men det är roligt att höra att du lyssnar på mina goda råd. Eller, ja… lyssnar och lyssnar…”
Läsa alltså. Det ska jag göra. Och! Gå på bio. Se filmer.
Barnen ska tvingas titta på The Great Gatsby. Och det ska nog gå bra för att Leonardo di Caprio är såååå himla snyyyygg för att vara gubbe, alltså, mamma! (Vilket föranledde en youtubeseans med lite Top Gun, ”bit i den här gubben ungjävlar”, sa jag och kände mig genast sexistisk, på ett bra vis, såklart. Ungarna såg ut som om de skulle svimma. På ett bra sätt. Om man bortser från att Tom Cruise aldrig har varit min typ. Så jag visade också några klipp med Paul Newman vilket fick ungarna att se ut som de brukar göra när jag dansar till Otis Redding. Och så gick de upp på sina rum med skämskuddar tryckta mot sina rosaröda kinder.) Och L’écume des jours vill jag se också. Ungarna röstar i vanlig ordning på en samling fasansfulla alster om allt från Highschool till, ja, Highschool. I värsta fall får vi väl hyra Top Gun. Eller varför inte den där biljardrullen där Newman får Cruise att framstå som … ja, Cruise.
Kulturellt väder.
PS. Jag har alltså rekommenderat DELS Vad hundar tänker… av Malcolm Gladwell DELS allt av Tove Alsterdal (hon är författare till till två alldeles utmärkta deckare). Vilket jag förklarade för mamma som därför åkte tillbaka till biblioteket. När hon kom hem igen berättade hon att den där författaren till Vad hundar tänker minsann hade varit med på Babel, vilket han alltså INTE har varit. Det har däremot författaren till Det eviga folket… Och den boken rekommenderar jag OCKSÅ!
PPS. Jag fattar inte riktigt varför, men kommentarsfältet verkar vara stängt. Kom in och bli min kompis på facebook och kommentera där istället!
Så går dagarna och det blir Stora bokbytardagen. Och apropå det (eller egentligen inte alls apropå det utan apropå en diskussion jag hade i Svenska kyrkan i Bryssel i går) vill jag nu berätta följande:
Varje år publicerar Svenska Deckarakademin en katalog över de böcker som ges ut i genren ”deckare” (i den här katalogen kan man exempelvis läsa att Malin Persson GIOLOTI kom ut med en bok förra året med EXAKT samma titel som den jag kom ut med. Vilket utomordentligt sammanträffande!)
Om man tittar på katalogen från förra året och räknar ihop samtliga titlar i kategorien ”svenskt” (även GIOLOTIs bok, men icke sådant som faller in under ”lättläst” eller ”översatt” eller ”finlandssvenskt”) visar det sig att det kom ut 119 stycken svenska deckare förra året. Japp. Etthundranitton svenska deckare på ett enda år, jajamensan! Ett synnerligen regnigt år i den litterära svampskogen.
Vi skulle kunna anta att det mördas åtminstone en person per bok i de här alstren. Antagligen är den riktiga siffran åtminstone dubbelt så hög. Detta antagande baserar jag inte på en närmare studie av själva bokfloran (jag räknar snabbt ut att jag har läst nitton stycken av bidragen och börjat läsa (men inte avslutat) ytterligare tio stycken)* utan enbart på en fördomsfull och högst personlig uppfattning som går ut på att jag tycker att alldeles för många av mina kollegor arbetar efter premissen: tappar du tempo i berättelsen, ta då omedelbart kål på ytterligare en ung kvinna och placera henne naken på lämpligt underlag, exempelvis i snödriva, på skärgårdsklippa eller halvt nedgrävd (nakna lemmar måste dock lämnas synliga för förbipasserande hundar och ungdomar på driv) i skogsbacke.
Sålunda: de svenska litterära morden uppgår alltså (lågt räknat) till någonstans mellan 120 och 250 personer per år. (Till detta måste också läggas ett försvarligt antal försvarslösa hundar som Åsa Larsson bankar ihjäl, men detta får vi tyvärr lämna därhän.)
(Och nu närmar vi oss poängen…) Nämligen: överträffar verkligheten då – som man brukar säga – dikten? eller i det här fallet: morden i midsomras?
I Sverige inträffar ungefär 100 fall av dödligt våld per år. Den här siffran har varit någorlunda konstant sedan 70-talet. Andelen fall av dödligt våld som rubriceras som mord ligger i dag på ungefär 65% vilket skulle betyda att ungefär 65 personer mördas i Sverige varje år.
En optimistiskt lagd person skulle därför kunna påstå att dikten vinner en förkrossande seger över den så kallade verkligheten. Men då tar man inte i beaktande att en fiktiv tragedi ändå inte har hänt på riktigt. Ett fiktivt mord är liksom inte verkligt, och om det känns så kan vi alltid trösta oss med att det tycker vi bara eftersom vi inte utsatts för den verkliga varianten.) Så verkligheten vinner nog tyvärr ändå. Ändock! Vi kan allesammans glädjas åt att Åsa Larsson aldrig har dödat en hund. På riktigt alltså. Vad jag vet.
Bokbytardag, ja…
(Hur ska jag knyta ihop det här? Med en uppmaning naturligtvis!)
Läs en bok! Mörda ingen! (Eller: läs ingen bok! Mörda ändå ingen!) I synnerhet inte på riktigt och ska du nödvändigtvis knåpa ihop ett svampigt bidrag till den redan överbefolkade deckarskogen så se då till att placera dina nakna, mördade unga kvinnor på mjukt (gärna också varmt) underlag. Det unika greppet använder till exempel Malin Persson GIOLOTI i sin senaste deckarmurkla.
(bilden har jag hämtat på svampguiden.com där man inte kan läsa något alls om fiktiva svampar)
*I den här uppräkningen räknar jag inte med GIOLOTIs bidrag.
Jag ligger i min säng, eller åtminstone på en liten fyracentimeterssträng av min säng, och tittar på Harry Potter (sista delen) med två av mina barn och en av deras kompisar. Min äldsta dotter gick på disco i går kväll (eller ”boum” som det heter på franska), sitt livs första och jag fick träningsvärk i hjärtat av att vänta på att hon skulle komma hem igen. Men hem kom hon, ganska tidigt och alldeles nykter, tillsammans med sin bästis, och de sminkade av sig och innan de somnade såg de en liten stund på Harry Potter.
Det är som liniment på värkande mammamuskler, att hon fortfarande står där och väger, på tröskeln mellan barn och halvvuxen.Vill se samma film gång på gång, vill att mamma ska stoppa om och vill … ja, vill att mamma ska stoppa om, det räcker gott och väl. Min bebis. Som lånar mina skor, använder min mascara och driver mig till vansinne med sina Hans&Greta-spår av smutsiga kläder mellan hennes rum och mitt badrum.
I kväll har vi haft middag med Christophes kusin och hans tjej, på besök från Bretagne. Vi åt rött kött, så mört att det gick att äta med sked. Till efterrätt en fuskcheesecake på kryddiga pepparkakor, färska hallon och blåbär, philadelphia och grädde.
Och efter det, som sagt, Harry Potter. Ständigt denne Harry Potter. De gråter på samma ställen varje gång. Skrattar. Suckar. Berättar hur ”det är i boken”. Jisses, vad vi älskar honom här hemma.
1. När man går runt på skolans årliga vårfest och försöker hålla reda på fyra barn (varav en försöker spendera klasskassan på korv, en annan tycker att allt är trååååkigt och en tredje är för vaaaaaarm och den fjärde, ja, den fjärde kommer man att bli tvungen att ta med sig hem för det är ens egen unge) och försöker skjuta undan tankar på att charmen med att ”ställa upp” och ”spendera tid med barnen medan de är små” stundvis är begränsad. Då. (Precis i den stunden!) Kan man glädjas åt att man i alla fall inte blev tilldelad ansvaret för hoppborgen.
2. När man simtränar och har inhandlat en ny liten pryttel som skall sättas mellan benen när man övar på crawl och man har MÄRKT den med sitt eget namn eftersom TANKEN på att någon annan (främling) skulle ta ens lilla simpryttel för att placera den mellan FRÄMMANDE ben faktiskt är MOTBJUDANDE, då är det EN BRA IDÉ att titta extra noga på VILKET NAMN det är som står på prytteln innan man placerar den mellan sina egna väl tilltagna lår eftersom annars kan det hända att man efter genomfört träningspass inser att man använt någon annans (en främlings) pryttel.
3. Tomater som luktar tomater och olivolja från goda toskanska vänners egen olivodling är en alldeles särdeles god rätt om den kombineras med en extra dyr mozzarella.
4. Vit sparris är smaklöst och utomordentligt jobbigt att skala. (Något jag glömmer varje år. Jag bjöd på vit sparris förra helgen. Då kom jag på det igen.) Grön sparris är däremot mycket gott. Gärna i kombination med parmaskinka och aioli.
5. 24 grader en fredagkväll är ett tecken på vad man brukar kalla början på en alldeles utmärkt helg.
1 maj 1998 förlovade jag mig. Åtta år senare fick jag min yngsta dotter. En smart, rolig, obeskrivligt charmig dotter. Hon är döpt efter min mormor och lika mörklockig och vacker som min mamma. Nu har hon blivit sju år. (Hur gick det till, det känns som om det vore i går, osv.)
För någon timme sedan la jag mig bredvid henne i sängen och berättade historien om hur det gick till när hon föddes. När ögonen började klippa mumlade hon ”jag vill alltid ha mina systrar, mamma, de ska alltid vara hos mig.”
Jag har fastnat. Vilket i sig är något av en prestation eftersom jag rent definitionsmässigt inte har skapat något som man faktiskt kan fastna i.
Men fastnat har jag.
I tankar mest. För en stund tänkte jag dela med mig av dem. På den här sidan. Som numera är så nerbäddad i cyberspejsets svarta hål som det överhuvudtaget är möjligt i cyberspejsets låtsasvärld. Söker man på malinsblogg på piratforlaget.se får man noll träffar. Det finns ingen länk till bloggen från piratforlaget.se. Det finns faktiskt inte ens en länk till den här sidan från min egen sida. Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om att jag HELA TIDEN fastnar i oväsentligheter.
Så. Vad är det jag tänker på? (Förutom de vanliga undergångstankarna?) Jag tänker på vad det egentligen är som fungerar. Vad jag egentligen borde göra. Såna saker. Det borde ta tid. För några oväsentligheter är det inte fråga om. Egentligen.
Sitter i väntrummet. Doktorns väntrum. Det är inte jag som är sjuk, men det betyder KNAPPAST att det inte är MIG det är mest synd om. I övrigt går dagarna. Just i dag är det Världsboksdagen (heter det så?) och den har vi firat med att köpa ny diskmaskin och … Ja! Spendera lite tid i doktorns väntrum. Har ni läst något bra på sistone? Tipsa gärna.
Vi börjar väl med vädret? Bryssel är kallare igen. Efter en vecka av +20 långt in på kvällen är det inte mer än tio grader och sexåringen ville ha mössa på sig när hon gick iväg mot skolbussen, hand i hand med Christophe och med de stora tjejerna på lagom avstånd. (Det finns ingenting som gör mig stoltare än att titta på min familj, lite på avstånd sådär. Och så har vi klarat av dagens jag-vill-tacka-livet-för-allt-som-det-har-gett-mig.)
Dagens outfit? Pyjamasbyxor från Uniqlo. Jag ska snart duscha. Möjligen byter jag ut dem mot ett par jeans. Eller så skiter jag i att duscha. Har ni förresten tänkt på det här med att pilla sig i naveln? Hur obehagligt det är. Alltså, på riktigt. Om man stoppar fingret i naveln och pillar, hela kroppen vrider sig ju. Eller är det bara jag? Tycker folk på riktigt att det är skönt att pilla sig i naveln (och om ni inte har hajat det ännu så menar jag det bokstavligen, inte som en bild för att ”inte göra någonting”, för det är min favoritgren)?
Nåja. Jag ska jobba. Så jag slipper utsätta min kropp för detta.
(Och förresten så såg jag West Wing i går. Slutet på andra säsongen. Fortfarande lika bra. Dvs bäst. Någonsin. I TV:s historia.)
Det är ju också det här med vad man förmedlar för bild. Vad man väljer att berätta. Och hur ni väljer att uppfatta det. Jag har ju visserligen knappt några läsare, så de där som tycker (illa) om allt och missförstår allt som överhuvudtaget kan uppfattas, de slipper jag.
En kamrat som mår dåligt. Ett gräl. En rygg som gör ont. Saker man bör göra, men inte gör. Saker man borde undvika, men gör ändå. Och ett samtal från skolan, tioåringen har konstiga utslag, det är nog en virussjukdom som måste behandlas. Så sitter man i väntrummet hos doktorn och det blir sent, man läser läxor med en, håller en annan i handen, och nej, det är ingenting allvarligt, men det blir sent och vi är hungriga och trötta och stannar på vägen, på det där italienska stället.
Because you’re worth it, är verkligen en spottloska i ansiktet på alldeles för många.
Because I can?
Det var ingen vidare dag, det här. Men jag väljer att visa er detta.
Gott var det. Och det var ingen usel dag. Den verkar ta sig mot slutet.
Jag har shorts och linne på mig. Ligger på min solstol i trädgården. Lyssnar på Maria Mena, Fuck you på repeat. Och just precis nu tar jag en paus från Magikerna (som är boken jag ”läser just nu”, parallellt med Lean In för att jag fortfarande inte ORKAR ta itu med På flykt från ett sorgebud eller Agaat, som bara är så jävla LÅNGA!) för att blogga.
(Christophe skjutsar barn åt alla håll och kanter.)
Ni vill alltså att jag ska blogga. (Christophe tycker att jag skulle ägna mig mer åt att skriva romaner. Och skjutsa barn.)
Vi får väl träffas någonstans på halva vägen. För jag gillar ju också bloggformatet. Den där ”lättheten”. Det där okomplicerade, det som är kul, utan att vara… Nåja. Blabla. Yesterday’s news. Vem bryr sig? (Man måste vara vig om man ska klara av att slicka sig själv i rumpan, but I still got it.)
Men blogga är tidskrävande. Mer än alla andra sociala medier sammantaget faktiskt.
Jag kommer aldrig att hinna blogga varje dag. Åtminstone inte någon längre tid. ”Då och då”, kommer att betyda allt mellan en gång i månaden till varannan dag. Men vi kan väl göra så här: ni ställer frågor i kommentarsfältet. Vad som helst, enligt principen Frågespalt. Jag svarar. Enligt principen: ge mig ett ämne så ger jag er en åsikt (jag kommer inte ihåg vad hon heter som sa det, men inte var det jag, i alla fall inte första gången). Jag svarar nog på allt. Jag blir i alla fall glad för alla frågor. (Enligt principen: en författare utan läsare är bara en simpel klottrare.)
