Följ oss på sociala medier:
Malins blogg

Malins blogg

Inlägg

Kärlekskoden – om skäggiga damen och de fåniga accenternas land

4 svar

… det är mycket Europa just nu.

Och nej, jag tänker inte bara på Eurovision.

Jag tänker på Hitlers gudson Niklas Frank. Han reser runt och talar om arvet efter nazismen. ”Jag litar inte på tyskar”, säger han. ”Vem vet vad vi gör nästa gång det blir ekonomisk kris och det dyker upp en karismatisk ledare?”

Det är kris. Just nu. I Sverige, Europa, världen. På många plan, och jag hade gärna velat att det där bara gällde tyskarna. Att bara tyskarna längtar efter en quick-fix, en frälsare, någon som kan hela oss, rädda oss.

Vi klagar på våra tråkiga politiker. (De har ingen utstrålning.) Det är fel på debatterna (de är för trista, hur ska vi orka lyssna?), det är fel på den politiska diskussionen (den koncentrerar på fel saker, vi vill diskutera annat, oklart vad), på journalisterna (de jämför äpplen med päron och gör allt till smaklöst mos, skyll inte på oss om vi hellre äter snabba kolhydrater).

I helgen ska jag rösta i Europaparlamentsvalet. Jag vet vem jag ska rösta på. Det har tagit mig ungefär fyrtiofyra år att bestämma mig. Eller tjugo minuter, beroende lite på hur man räknar.

Jag läste i DN att svt ska sända avsnitt 3 av 6 av dejtingprogrammet Kärlekskoden istället för den direktsända debatten mellan de tre europeiska makthavare som slåss om att ta över ordförandeskapet för Kommissionen. Men det är klart. Ingen av kandidaterna är singel.

”De fåniga accenternas land”, kallar Claire Messuds huvudperson i Kvinnan på övervåningen de där akademiska miljöerna som är min verklighet. Intellektuella européer, som lågmält diskuterar gemensamma problem, på ett språk som ligger någonstans mittemellan de tre världsspråken. Det är ont om karismatiska ledare, både i Europaparlamentet och Kommissionen.

En frälsare? Nej, jag hoppas inte på någon sån. Jag blir istället märkligt glad för att Reinfeldt tar tydligt avstånd från SD. Till skillnad från sina konservativa, nordiska kollegor gör han det, utan att ens bli blank på flinten. Jag är inte moderat, men där har Reinfeldt och moderaterna gjort en större insats än sina politiska motståndare, möjligen med undantag för V, men Jonas Sjöstedt har mindre att förlora.

Reinfeldt, Löfven, miljöpartisterna vaddenuheternuförtiden, de blir allt tristare, ändå litar jag mer på dem än den mest karismatiska feminist. Jag lyssnar på dem, får väldigt sällan lust att resa mig upp och applådera vilt, men gör det något? ”Han verkar trött”, säger någon kritiker om vår nuvarande statsminister. Är inte det något positivt, undrar jag?

Men så har jag aldrig förstått det där, med religiös extas, tala i tungor och falla baklänges, det känns som något man gör i kuddrummet på dagis. Personligt ansvar, det tror jag på. Ta reda på vad din kandidat vill. Hårt arbete, tror jag också på. Ta reda på vad din kandidat har gjort. Det kan du klara av på en timme. Och rösta. Det går till och med snabbare än så.

Skiter du i det?

Då har du försuttit din chans att få klaga.

”Jag är inte så insatt”, är ingen ursäkt, det är idioti. Och det kan aldrig vara någon annans fel än ditt eget.

I övrigt tänkte jag rösta på Österrike i kvällens semifinal. Jag är nämligen av åsikten att en skäggig dam borde finnas i varje europeiskt hem, inte bara mitt eget.

Om kroppen och knoppen och hälsan och feber

9 svar

Efter knappt två veckors feber som kommit och gått bestämde jag mig för att det var dags. Att börja träna igen. Det är vår och jag vill också blomma. Och oavsett vad ni läser på nätet så är det inte fult att vilja vara fin och definitivt inte dumt att vilja gå ner i vikt om man behöver det.

Alla, och med det menar jag faktiskt alla, vet att hälsovinsterna med att gå ner i vikt – även om man bara är lite överviktig och inte (ännu) spelar i samma liga som Gilbert Grapes mamma – är närmast oslagbara.

Och det har ingenting med samhällets skönhetsstress att göra, det där som får folk att vilja se ut som uppblåsbara Barbara. Jag vill inte se ut som uppblåsbara Barbara. I synnerhet inte när hon är uppblåst. (Det är något med att ha en ventil mellan lealösa ben och den där fiskmunnen som inte känns helt ok.)

Nej, jag tänker inte säga något om den där bloggande skådisen och hennes förhållande till sin kropp. Ännu mindre tänker jag säga om hennes förhållande till en viss blåbärssoppa.

Så jag tränade. Redan när jag var färdigombytt svettades jag. Men då kunde jag knappast dra mig ur så jag torrsvalde en ipren och började springa. Jag höll på i exakt 25 minuter. Sedan tog jag mig med viss möda till toaletten. Där kräktes jag.

Nästan precis hela jag tänkte (när jag stod lutad över det vita porslinet): det här var en dum idé. Jag är fortfarande sjuk. Jag borde inte ha tränat i dag. En pytteliten del av mig tänkte: träna 25 minuter OCH kräkas måste motsvara ungefär 50 minuters träning. BRA jobbat Malin.

Att ingen blåbärssoppa vill profitera på mitt komplicerade förhållande till min egen kropp är närmast obegripligt.

Tänker du rösta?

6 svar

Jag tittade på nyheterna med mina barn. När bilderna på nazistklottret från Vasa Real visades undrade sjuåringen vad hakkorset var för något. ”Det är en symbol som betyder att man tycker att såna som mormor Solveig och mormor och du och jag ska dö…” började jag, men kom av mig för jag ville lyssna på resten.

Då ringde min man. Han brukar göra det om han är sen från jobbet. För att fråga om allt är bra och vad vi gör för något.

Sjuåringen svarade.

”Vi ser på nyheterna”, förklarade hon. ”Det enda jag har förstått är att ett plan är borta och att i Sverige är skolan jättedålig…” Hon blev tyst en stund. ”Och är man så dum i huvudet att man inte kan stava så får man använda ett tecken istället. Fast mormor Solveig är redan död. Hon dog i badkaret. Men det är inte farligt att bada, bara man inte somnar och är jättegammal.”

Klottret är borta nu. På intensiven ligger fortfarande en man och kämpar för sitt liv. Liberala ungdomsförbundet har tillsammans med ett okänt antal privatpersoner klistrat upp kärlekslappar på Vasa Reals fasad. På nyheterna presenteras nya satsningar på skolan. Rysslands regering laddar sina vapen för att skydda sina grannar från bögälskande EU som försöker ta över världen.

Hur valet än går i höst så kommer skolan att prioriteras. Men det är fortfarande osäkert hur många platser i riksdagen som kommer att vikas för våra alldeles egna nationalister. I maj är det EU-val. Kanske det viktigaste valet någonsin. Ni har antagligen inte tänkt rösta. Jag hoppas att ni tänker om. Alldeles oavsett vad ni röstar på.

EU startade som ett fredsprojekt. I kölvattnet till nazisternas fall. Ni har möjlighet att se till att det bögälskande EU kan fortsätta sitt arbete för solidaritet och mänskliga rättigheter. Klistra upp en kärlekslapp från mig på Vasa Reals fasad. Det är fantastiskt fint och viktigt att majoritetens åsikter också syns. Men för alla dem som inte går i just den skolan. Tänk på hur ni röstar i höst. Och se till att rösta i maj också.

Till min man…

2 svar

Hej älskling.

Kommer du ihåg våra kärleksbrev? De vi skickade när jag pluggade i Brygge och du arbetade i Luxemburg, vi pratade på telefon varje dag, träffades varje vecka. Ändå skrev vi. Vad skrev vi? Sånt som man skriver, antar jag. Jag saknar dig. Älskar du mig?

Du hade lärt dig på din svenskkurs att ”lilla gumman” och ”lilla gubben” var sådant som älskande kallade varandra. Så din Saab fick heta Lilla gumman. My darling Clemmie, skrev Churchill till sin fru. Dina brev till mig började alltid likadant: Lila Guben. Det var jag. Lila Guben.

Victor Hugo lade en blomma i ett brev till Léonie Briard. Voici une fleur que j’ai cueillie pour toi. Elle t’arrivera fanée, mais parfumée encore. Visa mig blomman om trettio år, uppmanade han henne. Dina brev var inte parfymerade, men du skickade mig listor på rättsfall du tyckte att jag borde läsa. Med läsinstruktioner. Jag tänkte att jag ska visa dig dem när du fyller sextio. Och ibland skrev du på vers. Jag skrattade och sa att allt faktiskt rimmar på franska. Men en av dina dikter vek jag ihop och la i plånboken.

Georg Sand skrev till synes kyska, välformulerade brev till Alfred de Musset, men om man bara läser första ordet i varje mening, eller varannan rad, så framträder något helt annat: ta mig! Jag är trång och djup och väntar på dig. Det närmsta jag någonsin kom kodade budskap var mina innovativa böjningar av franska verb.

För sexton år sedan flyttade vi ihop. Om det var den gemensamma postadressen, våra första mobiltelefoner eller det nyfödda internätet som fick oss att överge breven det vet jag inte.

Cat: my cat: If only you would write to me: My love, oh Cat. Så skrev Dylan Thomas till sin fru när han var ute på turné och läste sina dikter. När jag åker bort för att kränga böcker skickar jag kanske ett sms i vardagsstackato. Häng tvätten! Nora har rättskrivning. Brödet slut. På email skickar du mig kalendernoteringar över allt vi ska göra. Plikter, organisation. Jobbet, middagar med vänner, barnens konserter och aktiviteter. Men vi skriver aldrig kärleksbrev till varandra längre. Ska jag oroa mig för det?

Jag saknar dig. Älskar du mig?

För alltid –  

din Lila Gube

(Tidigare publicerad i Vi Läser)

Öppet brev till Jens Spendrup

20 svar

Käre Jens!

Här kommer ett ”öppet brev”. Till dig: ordförande för Svenskt Näringsliv och dagens driftkucku efter intervju i Ekot i går. Från mig: f.d. advokat på Sveriges största affärsjuridiska advokatbyrå (du vet de där som fyller i era blanketter), författare, feminist och numera också byråkrat (du vet, de som skickar blanketter till er).

Hur känns det i dag? Orättvist, antagligen. Jag menar, hur känsliga får folk egentligen bli? Kan de inte ge sig på problemen istället för budbäraren? Måste man vara kommunist för att få vara ifred i det här landet? (Det sista var ett skämt. Jag menar, har svenskarna ingen humor?)

Jag lyssnade på intervjun med dig. Du verkar vara trevlig. Och, om jag får säga det, en mycket representativ företrädare för Svenskt Näringsliv.

Du sa att du gillar kvinnor, du sa att du välkomnar att kvinnor tar för sig. Du såg till att understryka hur roligt du tycker det är att kvinnor är på uppgång. Att det är bra att strukturerna ändras.

Men så svarade du på en rak fråga med ett rakt svar…  Och nu beter sig alla som om du har kallat apartheidmotståndare för negrer.

Herre. Gud. Jag vet. Du är knappast ensam om att tycka det du sa. Tvärtom. Alla som har suttit i ett styrelserum, alla som har ansvaret över ett börsbolag, de vet. De vet att du sa sanningen. Du sa bara det alla tycker.

Och det är väl knappast ditt fel att kvinnor inte är lika kompetenta som män? Eller?

Det är nu dags för mig att försöka svara på den frågan.

Men det tar emot.

Jag tycker nämligen att det är så ohyggligt förnedrande att behöva försvara demokrati och lika rättigheter med bevis av typen Kvinnor Kan (Minsann!).

Men det är vad som behövs. Återigen är det där vi hamnar. I diskussionen om att vi är inte tillräckligt motiverade, inte tillräckligt bra löneförhandlare, inte tillräckligt bra.  

Ändå tror jag att det finns saker vi är överens om. Kvinnor är inte biologiskt intellektuellt underlägsna männen. Det vet vi bägge två. Kvinnor har inte längre sämre utbildning än män. Det finns det klara siffror på. Och att kvinnor generellt sett är fysiskt svagare än män och att de har något sämre lokalsinne än män är sällan ett problem i ett styrelserum. Det finns numera gps i nästan alla mobiltelefoner.

Men det är ju det där andra. Och där kommer vi att fastna. För det är jävligt svårt att omvandla siffror till ett svar på frågan ”finns det kompetenta kvinnor”. Eftersom varje undersökning som visar att kvinnor i beslutsfattande ställning leder till ökad lönsamhet kan mötas med en annan som säger något annat.

Och även om du kommer att göra en pudel för den här intervjun så kommer du (och väldigt många med dig) fortsätta att tycka samma sak. Och jag kommer att tvingas sälla mig till dem som med skammen blossande på kinderna säger att ”ge oss bara chansen, så ska vi minsann visa att… kvinnor kan…”

Kvinnor kan. Förnedringen i det uttalandet. Kan du ens ana den?

Sanningen är att siffrorna är entydiga när det gäller detta: kvinnor i chefspositioner tjänar mindre än män med samma uppgifter och kvinnor är underrepresenterade i ledande positioner. Det är det ena. Det andra är att det ännu inte finns några säkra tecken på vad resultatet av högre kvinnorepresentation blir. Vad som skulle hända om vi kvoterade in kvinnor i börsstyrelser. Exemplen (Norge) är för få, de har inte någon längre historia och de är inte helt entydigt positiva.

Du säger att svensk konkurrenskraft skulle försvagas om vi införde krav på kvotering. Att kvaliteten på styrelsen skulle försämras om man tvingade att ta in kvinnor. 

Det ärliga svaret är att vare sig du eller jag vet vad resultatet skulle bli. Däremot har du – med ditt uttalande – klart och tydligt visat att utan kvotering kommer vi aldrig att få veta. Eftersom siffrorna i all evighet kommer att förbli desamma.

Men åter till statistiken. Vad vet vi? Det finns siffror som tyder på att börsvärdet på (vissa) företag med högre kvinnorepresentation har gått ner, precis som det finns bevis på motsatsen. I Norge har man också sett att sedan kravet på 40% kvinnorepresentation i börsnoterade företagsstyrelser infördes har en del företag valt att byta företagsform. Kvinnorna som väljs in i styrelser i Norge är också tex yngre (mindre erfarna) och ännu mer homogena sinsemellan (kommer från samma sociala, kulturella och akademiska bakgrund) än de män som sitter på likadana poster. Det är också oklart vad börsstyrelsekvoteringen egentligen har för inverkan på löneutveckling och annan chefsrepresentation.

Så faktum är att du kanske har rätt, Jens. Jag vet inte.

Men låt oss för sakens skull låtsas att det stämmer. Att du har rätt. Kvinnor kan inte. Det finns inte tillräckligt många, tillräckligt kompetenta, tillräckligt motiverade kvinnor för att styrelserepresentationen ska kunna vara jämnt könsfördelad utan att man tullar på kvaliteten.

Då vill jag påpeka en sak.

Verkligheten som den ser ut är ditt ansvar. Och bara du kan egentligen ändra på den saken, Jens. Du och dina kollegor i Svenskt Näringsliv.

Det är nämligen du (ingen annan) som inte satsar på kvinnorna i dina företag på samma sätt som du satsar på männen, det är du som inte ger kvinnliga chefer samma lön som männen, det är din attityd som får dem att tappa sugen och göra annat än att prestera för ditt företag.

Det är ditt agerande som gör att kompetensutvecklingen bland kvinnor ser ut som den gör.

Så, siffrorna kanske är tvetydiga, och du kanske bara sa det alla i din värld tycker. Men, om du tror att det finns en poäng med demokrati och mänskliga rättigheter, då tror du precis som jag att det finns en poäng med att makten i vårt samhälle görs tillgänglig för oss alla.

Och har du ett problem med att hitta kvinnor som är kompetenta nog att vara med och dela på den makten, då kan vi bara vara säkra på en sak:

Det är ditt fel, Jens Spendrup.

Ditt. 

Skål.

Malin Persson Giolito   

Måndag måndag måndag

Inga svar

När man inleder veckan med sjukhusbesök (på röntgen med en av ungarna) och i stillastående bilkö tillbaka till jobbet för att gå på inte mindre än tre möten, då tänker man INTE att ”nu kan det inte bli värre” och det gör man rätt i eftersom att när man äntligen kommer hem från jobbet har det inte alls har släppts något nytt avsnitt av True Detectives, trots att DET BORDE HA GJORT DET.

Och så Philip Seymour Hoffman. Droger är ett jävla skit.

Dagens citat kommer från Berglin:

”Oxveckorna – tiden då Roy Andersson kan filma on location överallt.”

 

Skrivtips från Mästaren

Ett svar

Äter frukost och pratar med sjuåringen. Hon har läst min bokkrönika i Amelia om när hon skulle skriva uppsats i skolan.

”Jag vet vad du kan skriva om nästa gång, mamma!”

”Mm.”

”Du kan skriva om när jag skrämde dig med min plastspindel!” Hon skrattar en stund vid minnet. ”Och när jag låg under ditt täcke och sov när du skulle lägga dig och det var mörkt och du nästan la dig på mig!” Hon skrattar lite till. ”Eller när jag gömmer mig och du inte har en aning om var jag är men så hittar du mig tillslut och då blir du glad för att du har varit lite rädd.”

”Mm.”

”Tänk, mamma”, hon dricker lite apelsinjuice. ”Vilken tur att du har mig.”

Ja, du. Det är en evinnerlig tur.

Kvinnan skall tiga i församlingen

3 svar

Nej. Jag tänkte nog tjata en stund till (resten av mitt liv). Feminism, var det. Avdelningen: självkritik (som om det var själva vitsen). Är dagens feminism för egocentrisk? Borde vi återgå (?) till att skandera (alla med lika höga röster och i stora massor där vi turas om att gå först) gemensamma budskap? Är det inte det jag menar när jag säger att jag tycker att det är beklämmande att vi intresserar oss mer för att klanka ner på enskilda feminister än patriarkala strukturer?

Nja.

Jag läser ett inlägg i debatten av en alldeles särskilt klok kvinna. ”Redan på 70-talet passade feminister illa för en medielogik som kräver queen bees med ‘allt ljus på mig'”, säger hon.

Jag håller inte med.

Det går några dagar. Jag funderar en stund. Och kommer fram till följande:

JAG HÅLLER VERKLIGEN INTE MED.

Frihetsrörelser kräver förgrundsgestalter. Personer som inte är rädda för att ”ta plats”, prata för högt och för mycket, eller ”säga fel saker”, är absolut nödvändiga. En av de riktigt positiva sakerna med feminismen är att tack vare den SYNS enskilda kvinnor mer, som något annat än anonyma företrädare för Kvinnan.

Jag har precis läst klart Malcolm Gladwells senaste David och Goliat, och bland allt underhållande och klokt som han skriver, påminner han om Salongen i Paris, den som man ”var tvungen” att vara med i på den tiden för att överhuvudtaget räknas. Den som alla tidens konstnärer rättade sig efter, motivmässigt, teknikmässigt.

”I Paris finns knappt femton konstälskare som är kapabla att tycka om en målning som inte har fått Salongens godkännande”, sa Renoir och jag undrar i mitt stilla sinne hur många litteraturälskare med egen smak som vi har i Sverige i dag.

Nå.

Det bästa med att Minerva flyger i skymningen är att om det hände för väldigt länge sedan så sitter vi redan inne med facit. Impressionisterna gjorde som bekant sin grej. Det gick förvånansvärt bra utan Salongens hjälp. Och även om det kanske inte är så hälsosamt att skära av sig örat… HÅLL FÖR FAN INTE KÄFTEN, KVINNA!

Och så vill jag säga en sak om Guldbaggegalan.

I min rika skatt av familjemyter ingår en historia som mina föräldrar brukar turas om med att berätta. Min äldsta moster (då i knappa tjugoårsåldern) hade med sig en svart amerikan till ett kalas. Pojkvännen hade på det ena eller det andra dramatiska viset vägrat att delta i Vietnamkriget och var på flykt, han hade hamnat i Sverige. Han var också akademiker. Men på just detta kalas var det inte någon som ville diskutera politik med honom. Istället var det en överförfriskad jeppe (ingen vän till familjen) som envist försökte få honom att ”spela piano”. När han förklarade att han inte kunde det, ombads han att ”sjunga något”.

”Sjung något”, envisades han. ”Var inte så jävla trist! Kom igen.”

Och då sa desertören, enligt myten med en låg, hes röst, en röst som alla ändå hörde:

”Om du vill kan vi släcka i taket och så kan jag stampa med klackarna i golvet medan jag visar mina vita handflator?”

 

Dessutom var det för jävligt att inte Känn ingen sorg vann pris för bästa regi.

Nu tar vi helg, tycker jag.

VILL-HA-faktorn på den här t-shirten… närmast okontrollerbar…

Om Fittstim – min kamp

2 svar

Simone de Beauvoir skrev en hel del om de inneboende svårigheterna med kvinnokampen. För det finns ingen naturlig solidaritet mellan kvinnor, över klass- och åsiktsgränser. Kvinnor, påpekade Beauvoir i Det andra könet, säger inte ”vi”, annat än på feministkongresser och kanske i en och annan demonstration. Män kallar kvinnor för ”kvinnor” och kvinnorna använder samma terminologi när de pratar om sig själva.

Så gör vi. Så gör jag.

Men det var ju innan ”hen” kom in på banan. Eller?

Belinda Olsson, en av fittstimsskribenterna, har premiär på SVT i kväll klockan nio. Ett program om dagens feminism.

Satan, vad mycket kritik hon har fått för det. Att kritikerna inte verkar ha sett programmet förvånar ingen.

För kvinnor har alltid varit snabbare på att kritisera andra kvinnor än att hylla dem. Den inneboende bristen i den feministiska solidaritetstanken kan knappast hen förändra.

Jag ska se programmet. Sitta som klistrad framför tv-n. Jag drömmer om massvis med ytliga frågor som man inte ”får” ställa. Och lika många viktiga svar som ger oss vägledning om vart vi ska rikta vår kamp.

… för kom ihåg. Simone de Beauvoir var också hon som ställde den avgörande frågan: Vad skulle Drömprinsen egentligen ha gjort med sitt händelselösa, meningslösa liv om han aldrig väckt Törnrosa?

 

Att ta skit. Och bli rik.

4 svar

Jag får ett reklammejl. Det informerar mig om att ”månadens säljbok” (nej, jag tänker inte kommentera grammatiken och jag tänker inte ironisera över att detta … epitet… fästs vid en produkt som riktar sig till en läsande publik) är ”Ta skit! Och gör det till guld.”

Det är en bok av någon som vill lära oss att – just precis – ta skit. Från chefer, kunder, familj och vänner. Den här skiten ska sedan – just precis – göras till guld. Som i pengar. Rikedom. Ekonomisk framgång.

Det låter ju onekligen spännande.

Som författare är det dessutom busenkelt att ”Ta skit!” Det enda man behöver göra är att gå in på närmaste bokförsäljningssajt av typen adlibris eller bokus och ge sig på läsarkommentarerna. Det krävs inte mer än ungefär fem läsare (tro mig, för det är ungefär så många jag har, åtminstone känns det så) för att man ska kunna glädjas åt den typen av läsarkommentarer som skrivs av den typen av läsare som är, hur ska vi säga, mycket raka och tydliga i sin kritik.

Ettor och femmor delar de ut. Aldrig treor. De befinner sig aldrig i mellanmjölkens land. Och du får alltid en etta.

”Obegriplig. Det tråkigaste jag har läst i mitt liv.”

”Den här författaren är sjuk i huvudet. Jag vill inte ens ha den här boken i mitt hem.”

Är några av mina favoriter.

Ta skit, alltså. Check.

Det som väl ter sig som lite mer oklart är exakt hur jag ska förvandla denna avföring till en högre inkomst. Rent konkret. Men jag får väl lov att läsa boken, förlåt, månadens säljbok först innan jag ger upp.