Författarens bilder
• 2 svar
Författarens utsikt.
Författarens familj.
Författarens granne kollega.
Författarens middag.
Författarens efterrätt.
Författarens make.
Malins blogg
• 2 svar
Författarens utsikt.
Författarens familj.
Författarens granne kollega.
Författarens middag.
Författarens efterrätt.
Författarens make.
• Ett svar
I dag stormar det vid Atlantkusten. Ventilerna i hyrlägenheten ylar och gnyr. Christophe föser barn i olika riktningar (bort från mig) för att jag ska få skriva. Det kan vara den storslagna utsikten, det kan vara en överdosering av caramel au beurre salé, men jag känner mig närmast odödlig. Fan, vad begåvad jag är. Vilken satans bra bok det blir. Vilket liv jag lever.
• 5 svar
I kväll dånar regnet utanför vårt fönster. Tången löddrar, vattnet piskar mot raukarna, den rosa graniten har mörknat. Men tidigare i dag var det nästan varmt.
Vi tillbringar hela dagarna med havet. I går gick jag fram till min yngsta dotter som stod vid strandkanten och mumlade åt vågorna. Hon tog min hand och jag hörde att hon räknade.
”Vad räknar du för något”, undrade jag. Hon tittade upp på mig. Läpparna rörde sig fortfarande.
”Havets färger”, svarade hon.
• 4 svar
Och så stodo vi på strandklipporna med öppna Atlanterhavet för oss, som vid autopsien befanns vara äppelgrönt, för tillfället i halvklar morgonbelysning. Vi togo världsvattnet i händerna och svalkade våra heta pannor samt konstaterade en ofantlig sälta. Sönderrivna lågo klipporna av brungul glimmerskiffer.
• 5 svar
Det är några frågor jag ofta går och funderar på, som inte vill lämna mig ifred, som liksom gnager hål på mina möjligheter till sinnesro, som alltid ligger precis under ytan, som bara växer i styrka, som inte känner av påverkan utifrån, som inte ändras efter årstider eller valtider eller konjunkturer eller valutakurser. Som inte dämpas när sockerhalten i blodet går upp, som verkar oberörd inför kön, religion och kulturell tillhörighet. Frågor som pockar på uppmärksamhet.
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ FOLK ÄR DE HELT FÖRBANNAT DUMMA I HUVUDET HAR INTE ÅTMINSTONE NÅGON MÄNNISKA UTRUSTATS MED EN GRUNDLÄGGANDE, BASAL FÖRMÅGA ATT TÄNKA EFTER OCH VARFÖR ENVISAS DE MED ATT GÖRA SÅ INIHELVETE MYCKET DUMT?
(Möjligen. Bara möjligen, påverkas känslorna kring de här frågorna av skrivprocessen. Vissa dagar känns frågorna nämligen ännu mer aktuella.)
Jamen, liksom, eller hur?
Det där halsbandet?
Och skorna med öppen tå?
Och den väldigt, väldigt välsittande tröjan i bildäckstyg.
Och de supersupersuperläckra snickarbrallorna i sopsäcksplast, med axelband i … supersnygg bredd.
Acne, alla modemedvetnas förstahandsval! Varför avlyssnar vi inte DERAS idémöten. Då skulle vi lära oss mycket om människan. Och varför, VARFÖR, VAAAAAARFÖÖÖÖR får inte Kejsaren vara naken? Kan han inte få slippa dessa KLÄDER?
• 3 svar
Det allra första jag kände när min äldsta dotter föddes var rädsla. En oro som var närmast förlamande. Jag tittade på min bebis och sedan dess har jag haft känslan att befinna mig i fritt fall. Det är nämligen så den ser ut – den allra största kärleken – fullkomlig, men omöjlig att kontrollera. Och bara för att man älskar mer än man någonsin trodde var möjligt så betyder inte det att man kan skydda den man älskar från ont.
Med barn följer oro. Har man tur går saker bra, men även om de gör det så är man orolig.
Jag har varit lite orolig för en av mina döttrar. Inte mycket, men lite. Tillräckligt mycket för att vilja försäkra mig om några saker. Så jag ringde till Belgiens mest renommerade barnsjukhus och frågade – utan remiss – om jag kunde få träffa en specialist. Jag fick tid fem dagar senare. Vi var där i dag. I en halvtimme fick vi tala med en läkare. Hon ställde en miljard frågor, till mig, till min dotter. Antecknade. Sedan fick vi ta ett tusen prover. Och en ny tid för att diskutera resultaten, när de väl kommer.
Vad jag behövde betala? Inte en endaste eurocentime.
Oro kan man inte göra något åt. Men på sjukvården kan man ställa krav. Jag tycker att ni ska tänka på det. Och om ni blir lite oroliga, för er själva, eller för någon ni tycker om. Då hoppas jag att ni får precis, exakt den hjälp vi fick i dag.
• 22 svar
Jag skriver vidare. Ser på Pirats hemsida att omslaget har lagts ut nu, tillsammans med en (preliminär) presentationstext. Och ett utgivningsdatum (12 oktober).
Det låter onekligen som om jag har gott om tid.
(Du har gott om tid, säger jag till mig själv. Herregud, du har inte mer än ett fyrtiotal sidor kvar att skriva. Men… protesterar jag. Sedan ska jag ju skriva om den. Klart du inte ska, säger jag. Den håller. Den är oerhört genomarbetad redan. Bara de första två kapitlen har du jobbat med sedan två år tillbaka. Den här historien, du har levt med den i fyra år. Väntat ut den. Det håller. Den håller. Du håller. Jamen, redigeringen, suckar jag… Det är så snart. Och jag vet inte om jag orkar.)
Buhu, liksom. Stackars mig. Inget nytt under solen. Allt är som det brukar vara.
Nåja.
Vad handlar boken om? (Min favoritfråga, alla kategorier, förutom, naturligtvis: Hur går det med skrivandet?)
***
Jag ger dig en chans att uppfylla det som är varje advokats högsta dröm, säger Sophia Webers gamla professor. Att få en oskyldig man fri.
Läkaren Stig Ahlin är dömd till livstids fängelse för det bestialiska mordet på en femtonårig flicka. Trots att det har gått snart fjorton år är han fortfarande känd som en av Sveriges mest hänsynslösa brottslingar.
Advokat Sophia Webers gamla professor övertalar henne att åta sig fallet, ytterst motvilligt accepterar hon. Att söka resning är dömt att misslyckas. Ändå, när Sophia tittar närmare på utredningen inser hon att den har avgörande brister, kanske har Stig Ahlin faktiskt dömts för ett brott han inte begått.
Men frågor om skuld och ansvar är aldrig lätta. Att Sophia gör sitt yttersta för att få Stig Ahlin frikänd väcker mångas avsky. Dessutom, ju mer hon får veta, desto svårare blir hennes arbete. Vad är hennes klient för man egentligen? Vad har han gjort? Och kommer hon någonsin att få veta sanningen?
Bortom varje rimligt tvivel är den andra spänningsromanen om advokaten Sophia Weber. Vi följer hennes liv i Stockholm med klienter som ingen annan vill ha, trassliga relationer, ensamma segelturer i Stockholms skärgård och hennes innerliga kärlek till en åldrande morfar.
• 8 svar
Jag funderade länge på att göra det enda rätta: offra man och barn för Romanen. Men har bestämt mig för att ta en paus från Internet istället. Vi hörs om en vecka eller två. Är jag fortfarande inte klar då, ryker ungarna.
• 4 svar
Christophe har köpt en present till dem vi ska på middag hos i kväll.
”Bra”, sa jag. ”Det är viktigt att vi stödköper mina kompisars böcker. Särskilt debutanterna. Det är tufft att debutera.”
• Ett svar
