Malins blogg

Malins blogg

Om Gud, måndagar och vett och etikett

Jag vet inte hur ni känner. Men jag känner mig lite lurad. För en vecka sedan (var det verkligen bara en vecka sedan?) började jag jobba igen. Jag har varit föräldraledig under sommaren, två härliga månader med barnen och mannen och min stora familj och jag kände mig verkligen utvilad. Utvilad och rustad inför hösten. Barnen fullmatade med sol (nåja) och frisk luft.

Redan två dagar senare var två av barnen sjuka.

Såg ni Skavlan i fredags? Det var en märklig tillställning. Det var tema tro och tröst (tror jag) och som motvikt till Richard Dawkins, evolutionsbiolog och ateist hade de smugglat in någon stackars rockande tonåring som var mormon och längtade hem till sina barn.

Jag har möjligen ett problem med mitt ego, eller så är det helt normalt att aldrig kunna titta på en endaste intervju utan att vara övertygad om att de hade behövt mig i studion, men det var ändå trist att inte någon kunde säga det uppenbara:

Tro handlar inte om att kunna förklara evolutionen. Tro handlar inte ens om tröst, åtminstone inte i första hand. Nu är jag vare sig döpt eller konfirmerad, tror inte på Gud, åtminstone inte i någon religiös bemärkelse, så jag är väl inte den bäst lämpade att kommentera det här.

(Who am I kidding, det är klart att jag är bäst att kommentera detta. Varför skulle just det här vara ett undantag?)

Men. Någon i den där Skavlanstudion borde ha poängterat att tro är en djupt mänsklig egenskap. Vissa kallar det en gåva.

Jonas Gardell har sammanfattat det, ungefär som att allt jag har sett tyder på att det inte finns någon Gud, ja, bevisar att det inte gör det. Ändå tror jag.

Förtröstan kallas det. Jag är otroligt avundsjuk på det. I hela mitt liv har jag velat ha mer av den varan.

Dessutom bidrar de flesta religioner med levnadsregler. Vissa är bättre än andra. Mormonerna är naturligtvis skvatt galna, men även de omfattas av religionsfriheten. Och jag är övertygad om att de allra flesta är överens om att man inte släpar en oförberedd musiker till en åsiktsavrättning en minut innan han ska upp på scen för att roa samma publik som han just har blivit hånad av. För det är faktiskt elakt. Även enligt ateisternas tio budord som skrivs av fru Ribbing och går att läsa på dn.se.

Nu ska jag till jobbet. Bara ett barn är sjukt i dag. Varje kväll tackar jag Gud för att vi har det så bra.

Det gäller ju att vara på den säkra sidan.

12 svar till ”Om Gud, måndagar och vett och etikett”

Dr C kl.

Amen, vad det var fint skrivet, tycker teologen! Och Dawkins var så dryg och plump mot mormonen (eller ”kättaren”, som jag hellre skulle vilja säga eftersom jag egentligen är teologisk facist men nu veknade pga den gemensamma fienden – dumheten).

Maria kl.

Ja, just så. Jag tyckte så galet synd om de stackars musikerungdomarna som utsattes inte bara för en debattproffsateist utan två. Jisses. Jag hade nog gått. Eller troligare blivit ganska så otrevlig.
Undrar lite konspiratoriskt nu i efterhand om Skavlan hade gillrat någon slags fälla. De troende var så söta, och Dawkins så arrogant.
Det hade onekligen blivit mycket roligare med dig i studion.

Helena von Zweigbergk kl.

Helt sant, Malin. Att tro är en gåva och jag är också ofta avundsjuk på den. Men börjar dock tänka allt oftare – varför inte? Men kommer ju ändå alltid till en punkt, i alla vetenskaper, när allt blir magiskt eller oförklarligt. Att tro på sagor är bra, och jag är inte det minsta ironisk. De är ofta väldigt sanna.

Ann-Katrin Nnamaka kl.

Jag såg inte veckans Skavlan men jag tror att du skildrar det korrekt. Det var en bit av förnedringsteve som blir mer oh mer populärt. Dock hade jag trott att Skavlan höll sig utanför sådant. Ska kolla på SVTplay

Esse kl.

Förtröstan. Tron att det finns något annat att sträva efter. Viktigt det där. Och Skavlan, ja, för länge sen avhandlades han i din tidigare blogg, och jag har inte ändrat åsikt än. Gillar inte. Dock spännande gäster.

Amanda (Alla har en bok) kl.

Älskar Dawkins. Delar hans grundtankar + han är gammal lab-kompis med min man. Det var en setup, dessutom har han gjort en grej av att vara sådär tuff på senare år (vaaarumärket osv etc). Varenda tonåring borde få The God Delusion i gåva som balans till den bibel nästan alla i västvärlden får.

Här är han ännu ‘värre’ (och jag älskar’t). Fy mig.
Richard Dawkins krossar en mans hjärta:
http://www.youtube.com/watch?v=M8VaBCikHGs

    Malin kl.

    Jag tyckte uppriktigt sagt inte att Dawkins var så förfärlig. Inte speciellt övertygande heller, inte ens i sitt Bad Cop-nummer. Men jag tyckte det var otroligt osmakligt att ha den där popstjärnan som offerlamm. Sparka på den som ligger och dessutom ska upp på scen direkt efteråt. Gillart inte, som en författarkollega skulle ha sagt.

Karin W kl.

Jag såg Skavlan och jag tyckte att Dawkins var intressant och inte så förfärlig alls. Utan att hålla med honom eller inte, för jag vet inte så mycket om honom. Det jag reagerade på – och det är väl det ni skriver om – var ”attacken” på mormonen. Såg ni också att han blev ledsen? Det syntes i hans ögon. Sen – å andra sidan – får man väl räkna med att bli kritiserad när man går ut med att man tillhör något, vad det vara må. Men det var dumt att det blev precis före hans uppträdande. Och det var synd att programmet inte varade två timmar, det hade varit intressant att höra en ordentlig diskussion mellan samtliga. Och var tog den norska violinisten vägen, hon var borta borta rätt vad det var. Hon var mer intressant än Ulveaus och Jonsson tillsammans, tyckte jag.

Lämna en kommentar