50 nyanser av rättssäkerhet?
I går firade vi jul hemma (i sällskap av två trevliga personer från en svensk inredningstidning) och i dag är jag lika trött som jag brukar vara under mellandagarna.
Så jag tänker inte vidare följa Stoffes uppmaning i kommentarsfältet om att säga något (oklart vad) om Persson och Schibbye. Dessutom fattar jag inte vad han menar att han vill att jag ska svara på, men jag anar att han vill att jag ska säga om jag tycker att de är beundransvärda eller om jag tycker att de får skylla sig själva, något sånt. En fråga som får mig tröttare än julgransplundring.
Äh, förresten. NÅGOT måste jag säga. Innan jag somnar.
Skylla sig själva? Nej, det tycker jag inte. Om jag tycker att de ska få pris för sina journalistiska insatser? Det kan inte jag bedöma. Klart är att det är tack vare dem som vi uppmärksammar ett land som tillämpar sina antiterroristlagar godtyckligt. Och då talar jag inte om Sverige.
För en sak ska vi ha klart för oss: rättssäkerhet är inte vatten värt om den inte gäller även motbjudande korkskallar (och, nej, jag talar inte om Persson och Schibbye) och yttrandefrihet omfattar även dem som inte tycker som du och jag. (Det är en helt annan sak att man bör avhålla sig från att säga vissa saker om man är exempelvis utrikesminister eller justitieråd.)
Räcker det så?
Då ska jag krypa till sängs.
Om två dagar kommer mina kollegor Ebervall och Samuelssons roman om Olle Möller. Den läser jag just nu, jag blev precis klar med Råstams bok om Thomas Quick. Jag skulle vilja påstå att den här bokhösten går i rättssäkerhetens tecken. Rättssäkerhet är liksom hetare än fiktiv bondage. Trots att rättssäkerheten inte uppträder i lika många olika blossande nyanser som sexuell upphetsning.
Och apropå det har jag hört ryktas att min roman har lämnat tryckeriet. Bortom varje rimligt tvivel. Den handlar om rättssäkerhet, naturligtvis.
