Följ oss på sociala medier:
Malins blogg

Malins blogg

Wake-up call?

Jag försöker undvika att kommentera andra bloggares klavertramp. Eftersom man – rent generellt – bör betänka sina egna fördomar och begåvningsreserver i första hand. Och låta andra kasta sten på varandra.

Men.

Strax före jul lyssnade jag på en intervju med Susanna Alakoski i Lundströms bokradio. Mot slutet av intervjun frågade Marie Lundström vad Alakoski gör med den skuld som alstras av att möta de hemlösa i centrala Stockholm. Susanna Alakoski som själv under perioder har bott ute, eftersom hennes föräldrahem var mer otryggt än gatan, svarade:

”Jag skäms ju. /… / Jag skäms över att vi som har alla tekniska och ekonomiska möjligheter egentligen att ge alla människor tak över huvudet /…/ och jag kan inte blunda för de här människorna, kan inte… och jag tror faktiskt inte att någon egentligen riktigt psykiskt klarar det och jag tror att vi far väldigt illa av att se den misären på gatorna, för vi vet att det är människor, vi vet, och vi vet att det är människor och att det är människans hand, och ingen annan hand, som kan hjälpa de här människorna. Det är en teknisk sak att lösa liksom. Gör det då, för fan.”

Jag tänker mycket på den där intervjun. Inte bara i går, då en av alla dessa framgångsrika bloggare som har fått ta över ansvaret för både debattsidor, insändarforum och klagomurar, sa att hon minsann inte tänkte skänka några pengar till någon som hade mobiltelefon.

Hon tyckte att han förstörde för dem som verkligen behöver hjälp. De hemlösa med riktiga problem. Tiggare som inte hade pengar att småprata bort.

Det är lätt att ha åsikter om det där, naturligtvis. Men.

Handen på hjärtat, kära läsare. Många av oss försöker hantera skammen vi känner över att vi inte gör något för de här medmänniskorna genom att hitta – precis sådana här – undanflykter.

”Varför ska jag ge pengar till honom? Han kommer bara supa/knarka bort dem?”

”Varför ska jag ge pengar till henne? De kommer bara att gå rakt in i fickan på en rysk maffiaboss med tjock mustasch och breda slag på kavajen! Det här är organiserad brottslighet, jag tänker inte medverka.”

”Vi ska inte ge pengar till tiggare, då blir de bara fler. Lösningarna ska styras centralt. Jag betalar faktiskt skatt. Jag har gjort mitt.”

Jag har ett förslag.

Istället för att slå er på bröstet och berömma er själva för er förträffliga människosyn, kan ni inte göra något? Se till att alltid ha växelpengar i fickan. Ge något, kanske. Inte till alla, men till några. För faktum är att det kan faktiskt ändra den omedelbara nöden, precis just den dagen, just då, för den människan.

Och hälsa. Se dem i ögonen.

För vi vet att det är människor. Det är därför vi skäms.

 

15 svar till ”Wake-up call?”

Pernilla kl.

Bra Malin! Det här med empati…

OCh just undanflykterna med att man inte vet vart pengarna tar vägen. So what? Jag ger pengar jag kan avvara. Om någon endaste krona av dessa pengar gör nytta – då är jag nöjd.

En annan sak. Lätt sak. Saker ni inte längre behöver. Kläder etc. GE BORT. Till ett kvinnohus. Till en familj ni känner som har det lite knackigt. Etc etc. Gör väldigt stor nytta.

Josefine Lindén kl.

Jag minns när jag som cirka 17åring tog med en hemlös in för mat på McDonalds Sveavägen. Vi blev utkastade och jag var så ursinnig som bara en anarkistisk tonåring kan vara. Lyckades sen få ut en meny till mannen iallafall. Men värme fick jag inte ge honom.
Det tänker jag på ibland, när jag slänger en tia i mössan. Att jag hellre vill bjuda på en bit mat. Men nu har jag barn och är rädd för allt. Så jag nöjer mig med myntet.

Ann-Katrin Nnamaka kl.

Bra Skrivit Malin! När jag läste det aningslösa inlägg som Laila Bagge hade gjort efter att ha hört om det så tänkte jag, vet hon hur lätt det är att själv bli hemlös? Hemlösa har familjer, barn och telefonen är en livlina. Och att alltid dela med sig om det så är bara en krona kanske gör stor skillnad för en annan människa.Vi behöver mer medmänsklighet i vårt land och vilja att dela med oss till de i andra länder som behöver det.

Johanna kl.

I de flesta större städer i Europa – hur är det med Bryssel, Malin? – säljs ju också tidningar av hemlösa. Både Situation Sthlm och brittiska Big Issue (som finns i flera editioner) är väldigt, väldigt läsvärda. När jag köpte januarinumret av Situation Sthlm sa säljaren till mig att januari är tuff, för alla som varit givmilda under december orkar inte vara det efter helgerna.

Lämna en kommentar